Stackars Merresor

Mattias hade inget flyt alls idag. Han skulle vara hemma vid fyratiden från skolan, eleverna från Boda får åka tåg. Ett signalfel utefter linjen gjorde att tågen mot Boda var inställda, bussar gick mot Tolita o Fagerås, men inte till Högboda. Föräldrar till barn i Högboda hämtade sina barn, men jag hade ju bilen till jobbet, och Martinas bil är ju trasig. Sven ringde Merresor som inte hade en aning om att det var skoltåg, konstigt tyckte han, det är ju anbud inlagt.

Tåg skulle gå från Kil 18.15. 18.13 ringde Mattias till mig och frågade om jag var i närheten, pappa hade skvallrat.Var på väg tillbaka från Charlottenberg, svarade att jag var i Fagerås och hade en tid att passa på sjukhuset. Tåget var tvunget att invänta tåg som var i tid (helt riktigt) och det skulle bli ytterligare förseningar för Mattias. Hungern slet i hans tarmar, hade inte ätit sen 11.30 och åt inte alls mycket då maten inte passade hans smak. Det är ju hans fel om han inte äter, vet ju inte hur dålig skolmaten är, men jag tror att någonting kan man äta.

Talar om för Mattias att visst ska jag köra honom hem,men hade han haft hatt hade han fått hålla i den för nu var det brottom. 18.30 släppte jag av honom hemma, och då hade han kommenter att jag körde för fort, men vadå, jag hade ju inte marginalerna på min sida ju. Göbbgrinig som jag kan vara påpekar jag att är det något jag kan så är det att köra bil. Och vad svarar pöjktrasa då, dagen efter rapporten om kvinnors säkrare körning än mäns. Jo men det är ju bara jag (hans mamma) och Martina som är kvinnor och kan köra bil. Vad i hela fridens dar vet han om det, det har varit i säck innan det kom i påse.

Är på minuten för hämtning på dialysen, John var inte färdig. I en säng bredvid låg Ellen och väntade på en kirurg som skulle sy ihop ett blodkärl. Nu var goda råd dyra, kl 19 skulle jag hämta två rullstolsbundna o köra hem, kl 19.30 nästa hämtning på dialysen. Det går inte och har aldrig gått och kommer aldrig att gå. Och speciellt inte om nån av de föregående är sen. När jag lämnar dialysen ligger Ellen kvar o väntar på kirurgen, som fortfarande är hemma hos sig. 20 minuter senare ringer min växel upp mig och säger att när jag hämtar nästa gång på dialysen så ska jag ha Ellen med mig. Snabba ryck, tycker jag.

Ellen hade inte fått någon bedövning, en gammal tant som belastar sjukvården tre dagar i veckan kanske inte behöver det, vad vet jag. Men Ellen hade velat ha en bedövning, det finns ju salvor att tillgå nu för tiden. Någon borde ha passat, det är inte rimligt att skära o sy i en person utan bedövning, tycker jag.

Mattias fick ju plåster på såren av pappa Sven, gå till affären o köpa sig något godis. I kylskåpet ligger nu två kexchoklad, och inget får jag ta, orättvist.

Men Merresor har några skarpa samtal att vänta sig. Skolbarn tappar man inte bort hur som helst. Och framför allt, man vat om att man har med skolbarn att göra.