Sjuk

Nu är det så här, jag blir sjuk en gång varf tionde år, detär i år. Glömmer alltid emellan varven vad de vill säga att bli sjuk. Men nu minns jag, förstår varför jag glömmer det. Inget kul alls. Martina ringde,hennes bil struladeSom tur var var det ingenting som Johan kunde hjälpa, i såfall hade han legat risigt till.

Men nu ska jag berätta varför jag anser mig skyldig till min styvfars död. Sista veckan i Juni ringde en granne till min styvfader, han var rejält sjuk och ingen tog honom på allvar. Jag och min dåvande man Bobo (pappa Arnold) åkte upp till Norra Råda där han bodde. Hunden som han hade hade han redan fixat bort. Han kanske hade på känn vad som förestod.

Nästa dag kommer jag och min pappa in på akutmotagningen, jag bärande på två papperskassar med medecin som han var ordinerad att ta. Personalen på akuten lade ner en massa kvalitetstid på oss, ingenting att klaga på där. De tog en massa prover, och en dag senare ringde de. Canser, men hur i hela fridens namn då. Jag var höggravid just då med Marcus så jag orkade inte bråka, det är i alla fall vad jag skyller på. I maj samma år var han på en stor canserundersökning, de fann ingenting. Iallafall ingen som de sade till honom, och absolut inte till oss.
Ett dygn efter vi hade varit på akuten i Karlstad ringer de till oss, nåra svulster de vill undersöka mer. De misstänker canser. I fjorton dar hade jag pappa hemma hos oss, pappa Anorld var en tillgång att ha vid sin sida då.

Två veckor efter att att vi hämtat honom i Norra Råda fick vi ta ambulans med honom in på sjukhuset. Med vi så menar jag mig och min bror Öivind (död) som bodde vid oss då p.g.a att jag kunde nedkomma med en baby vilken dag som helst.

Jag och Martina var varje dag uppe och hälsade på honom utom en dag då vi firade svärfars födelsedag. Den dagen var bröder o systrar uppe o hälsade på, men det hade pappa glömt, men han kom i håg att vi inte hade varit där.

Av nån konstig anledning stod jag som närmast anhörig när det gällde pappa. Så det var mig sjukhusläkaren tog kontakt med. De hade beställt plats på närmaste långvårdsavdelning för pappa. Problemet var att hans hjärta inte skulle orka med medecinen, vad göra, jo bolla beslutet till mig. Jag satte mig ner o tänkte, pappa försörjde sin mamma o sina syskon som tolvåring, han har hela livet klarat sig själv. Han kunde inte sköta sina toabestyr själv, han var hänvisad till andra att torka sig i stjärten. Jag vet att det berörde honom illa, han diskuterade det med mig.

En värdig död,det var det som återstod för pappa. Som läkaren uttryckte sig, han skulle ha ett år kvar att leva, någonstans i Sverige. Men ganska antagligen så långt bort att vi (hans barn) inte skulle kunna besöka honom. Med smärtstillande skulle han ha ett halvår kvar. Bollen var rullad till mig. Jag satt nog säkert ett par timmar och funderade (vad Martina gjorde vet jag inte), Om det var jag, skulle jag vela ha ont, skulle jag vela att de snygga sköterskorna skulle torka mig i baken, nej. En värdig död för mig är en död utan smärta. Jag valde smärtlindring för min pappa, ett tungt övervägande, som förkortade hans liv med minst ett halvår. Jag har alltså tagit livet av min pappa,och det får jag leva med. En dag får jag reda på om jag tog rätt beslut, men tills dess har jag mitt samvete att leva med. Någonting jag inte önskar någon annan, det är fruktansvärt att leva med.

Efter mitt beslut att han skulle få smärtlindring levde han en vecka. Min pappa dog ca ett dygn före Marcus föddes.Jag har betalat ett högt pris, och får fortsätta betala det. Men ändå så, så långt där inne tror jag att jag tog rätt beslut. Jag har gråtit så många tårar, vet inte om jag orkar gråta så mycket mer. Vet inte om det är därför även Marcus är borta,är det det så, ja vad då?