Läste Malins blogg nyss, visst blev jag besviken när hon inte ringde eller skickade sms som hon lovade. Men glömma är mänskligt och det första man tänker på är inte mamma. När Martina skulle få André så visste jag det i förväg. När Martin ringde o allt var klart var jag upptagen med en dam från Umeå. Jag hörde hur André gnydde i bakgrunden och tårarna började rinna utefter mina kinder. Damen från Umeå var lika överväldigad som jag,den här upplevelsen skulle hon bära med sig i sitt hjärta hela livet. Hon tackade mig för att hon fick vara med om en sådan upplevelse, som för alltid skulle göra att hon fick en lycklig bild av Karlstad.
Att köra sådana transporter som jag kör på vardagarna gör en ödmjuk inför livet. Jag kör människor som det borde vara en välgärning om de fick dö men som tackar livet för varje nu dag de får. Jag kör ju även människor som inte är födda ännu, eller som bara är några timmar gamla. Många gånger när man hör en passagerarares levnadsöde önskar att man kunde ge dom nåra år av ens liv. Tur att man inte kan det,för i så fall skulle inte ens Magnus vara född. När Magnus föddes var en speciell dag i mitt liv, om den ska jag berätta senare. Men det var den bästa dagen i mitt liv faktiskt, vet att det blev fel uttryckt men ska senare försöka bena ut vad jag menar.
Har en kollega vars mamma låg på sjukhuset, levde enbart med hjälp av respirator (maskin som andas åt en). Barnen gick med på att läkarna fick stänga av respiratorn då mamma skulle leva endast en halvtimme efter det att den stängdes av. Fyra dygn kämpde hans mamma för att överleva, fyra dygn som har mer eller mindre förstört hans liv.Därför säger jag nej tack till aktiv dödshjälp på det sättet.
Själv har jag min styvfars liv på mitt samvete, men det blir också en senare fråga. Nu var det barnbarn det hanlade om.
Att få barn är det största som kan hända i ens liv. Det är alla som fått fullt medvetna om. Man ska fostra dom i en sann anda, lära dom att klara sig själva. Inte skämma bort dom, och inte ska dom göra bort sig i skolan minsann. Men, det bästa med barn är,det kan ju faktiskt kanske bli barnbarn. Dom får man skämma bort,det är någon annan som får ta hand om problemen som kan uppstå. De flesta jag ha pratatmed säger att detärlivets efterrätt, ligger något i det.
Jag är 54 år fylda, mitt minsta barn har fyllt 10 år,mitt äldsta barnbarn 7 år. Många höjer på ögonbrynen när de hör att jag har skolbarn fortfarande. Men vet ni, jag har fortarande ett par mjuka barnarmar om min hals som säger att mamma är bäst. Andra har resor, hundar eller något annat som lockar, de kan inte ens umgås med barnbarnen. Dom har nog ingen aning om vilket trist liv dom går till mötes. Även det ska jag skriva om vid ett senare tillfälle, påminn mig bara med att skriva Gunder.
Så kontentan av det hela blir att, ja Malin, jag är ledsen över att jag inte fick oroas och våndas över Prinsens födelsedag. Jag har missat en upplevelse där. Men samtidigt så har jag blivit besparad en massa också. Nu smörar jag ordentligt. Men jag är tacksam över att din första förlossning tycktes förlöpa väldigt bra. Damen i Umeå skulle gladeligen ha hört även Prinsens gnyende läte om hon varit här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar